Jag är trött på att spela apa och vara klädhängare!

… sade aktrisen Mai Zetterling och satte sig i registolen, men denna ”modernist i exil” var ingen redo för.
”Hela den svenska nationen borde förbjudas!” menade en fransk kritiker när han sett Zetterlings första långfilmsproduktion, Älskande par, vid Cannes år 1964.
”Pornography made for profit!” tyckte Shirley Temple om Nattlek. Temple (då Temple Black) hade suttit i juryn på San Franciscos filmfestival sedan 1964 men lämnade sin post 1966 i protest då de vägrade att ta bort Nattlek från sitt visningsschema. I mången land slet censorerna ut sina saxar.
”Vilka stockade menstruationer!” förkunnade Bo Strömstedt i Expressen efter en visning av Flickorna två är därefter. Detta blev hennes sista film på nästan två decennier.
Nåväl, många kritiker var positiva, i synnerhet till hennes första film (kan ni tänka er ett så flott omdöme som ”Mai Zetterling directs like a man”?). Vid denna tid hade Filminstitutet diktat ihop ett fint avtal med premier för att stödja Sveriges filmskapare, men etablissemanget var inte tillräckligt förtjusta i Zetterlings nydanande alster för att ge dem några ”kvalitetspoäng” (förutom Älskande par). Hennes filmer var modernistiska men apolitiska, något som inte var på modet vid denna tid. Uteblivna premier ledde till att hon hade svårt för att finansiera sina långfilmer och det blev blott tio stycken.

Jag tycker mycket om Nattlek i all sin urartade dekadens och har sett den ungefär lika många gånger som det finns män till att tända Lauren Bacalls cigaretter.
Nedan finner ni en illustration av min poäng.