Madame Récamier.

24 augusti, 2011

Madame Récamier av Jacques-Louis David, år 1800.

Juliette Récamier var en känd värdinna på ett av artonhundratalets mest renommerade salonger. Många var hennes beundrare, många var hennes sorger. François de la Rochefoucauld mindes henne som älskvärd och besjälad, men hon kunde också vara kokett och underkuvande, hon krävde ständig uppvaktning och erkänsla. Hon var mer älskad än älskande. Hennes korrespondens, som lyckligtvis finns bevarad, släpptes i bokform år 1859 under titeln ”Souvenirs et correspondance tirés des papiers de Mme. Récamier”. Boken består mestadels av brev skickade till Récamier ty enbart sju av hennes egna finns efterlämnade. Intressant att notera är bland annat ett brev från den dåvarande svenske kronprinsen Karl XIV Johan som också var trollbunden av Récamier. Efter en visit i Paris år 1810 avslutade han sitt brev med: ”Receive, I beg of you, the assurance of my affection, which can never be chilled, either by time or the cold of the North”.

Juliette gifte sig vid femton års ålder med den trettio år äldre Jacques Récamier. Äktenskapet var föga förvånande inte särskilt lyckligt, och vid ett tillfälle övervägde hon skilsmässa för att kunna förena sig med en av sina största adoratörer, prins Augustus av Preussen. Juliette och prinsen var djupt förälskade, han skrev bland annat: ”What fate could be comparable to that of the man whom you will love?”. Jacques skrev ett förstående brev där han accepterade en eventuell skilsmässa, men vädjade ändå till hennes nobla hjärta. Ömheten i brevet fick Juliette att inse och uppskatta den respekt och frihet han hade givit henne under alla år. Trots att äktenskapet var kärlekslöst kunde hon inte lämna honom. Trots att kärleksförbindelsen med prinsen var över höll de kontakten länge. Tre månader innan sin död, år 1845, skrev han ett litet brev i hågkomsten om det som varit: ”The ring that you gave me, I will carry to the tomb”.

I slutet av livet blev hon tämligen olycklig, det som drabbade henne svårast var när den nära vännen François-René de Chateaubriand dog. Hans krävande närvaro och ändlösa självupptagenhet hade varit ganska upprörande för hennes nerver, men hon beundrade honom något enormt.

In losing M. de Chateaubriand, Mme. Récamier felt that the mainspring of her life was gone. She shed no tears; her grief was silent and submissive; a strange alarming pallor spread over her face, which never left it; while her whole appearance, indictive of the calmness of despair, showed that she would not long survive him.

Juliette dog av kolera ett år efter Chateaubriands död, 1849.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: