Pier och råddjuret.

8 oktober, 2011

Pier Angeli upptäcktes vid sjutton års ålder när hon studerade konst i Rom, hon erbjöds spela en roll tillsammans med Vittorio de Sica i I morgon är det för sent. Filmen blev en succé och Angeli tilldelades de italienska filmkritikernas pris för bästa prestation. MGM uppmärksammades om den nya framstående aktris i Italien och erbjöd henne ett kontrakt i Hollywood, vilket hon genast antog. Hon hade en särskild kvalitet, hon var enkel och chosefri, och besatt ett särskilt vemodigt stråk. Hennes följande amerikanska produktioner gillades, hon bland annat en Golden Globe för mest lovande nykomling. Studiosystemet var emellertid ett obarmhärtigt lotteri för giriga småpåvar, och när MGM hittat en ny exotisk ingénue vid namn Leslie Caron skeppades Angeli över till Warner Bros. där hon fick spela i Paul Newmans debutfilm Silverbägaren. Under filmningen fick Newman besök av en vän som han introducerade för Angeli, detta var en trotsig ungtupp vid namn James Dean. Det omaka paret föll för varandra trots sina olika karaktärer, de blev oskiljaktiga. Dean blev mer aktsam i sitt leverne och det ryktades att han till och med bar kavaj vid ett tillfälle då han eskorterade Angeli till en premiär! Hennes strikt katolska mor tyckte inte att Dean var en passande kavaljer och Dean hade egna dubier. Angeli fann en annan man, sångaren Vic Damone, som passade mallen för det katolska idealet och gifte sig. Dean och Angeli glömde aldrig varandra. Angeli sade vid ett senare tillfälle att Dean var den enda hon verkligen älskat. Äktenskapet med Damone blev aldrig lyckligt och paret skilde sig efter några år. Skilsmässan och de häftiga vårdnadstvister som kom därefter blev något för pressgamarna. Angeli fortsattes att lånas ut till andra bolag, från Warner Bros. till Paramount och till sist Colombia. Slutligen återvände hon till MGM för att fullfölja sina förpliktelser till bolaget. Kontraktet förnyades aldrig. Studiosystemet hade fallit ihop och hon återvände till Italien, men icke desto mindre hoppfull. Även om Angeli fortfarande var den flicka som lämnat Italien för tio år sedan så hade Italien och dess filmindustri förändrats. Till hennes förvåning fick hon inte arbeta i Cinecittàateljéerna, i stället tvingades hon medverka i obskyra filmer, något hon fann kolossalt förödmjukande. Hon fann en annan man, Armando Trovajoli, som var en ambitiös kompositör men en distanserad, svartsjuk och nyckfull äkta man. Då hon en gång hade rest till Trieste för att spela in en film meddelade han tidningarna att han hade fått nog av hennes hysterier och skulle lämna henne: ”Finita la commedia!” När journalisterna frågade ut Angeli om detta visste hon ingenting. Hon reste hem, men detta var ingen nyck. Äktenskapet var över. Förnedringen av två misslyckandet äktenskap (som dessutom hade tagit slut under nedriga former), den förlorade kärleken och de roller hon nu fick resulterade i en djup olycka. Hon avskydde ensamheten. Vid 39 års ålder dog hon av vad som fastslogs vara en oavsiktlig överdos av sömntabletter.  

Femtiotalets förste älskare.

26 september, 2011

”Flickorna var verkligen helvilda!” berättade Birger Malmsten efter en incident utanför flickskolan i Borås. När han hade tagit en promenad förbi skolan utsattes han för flickornas svärmiska hysterier och tvingades tillkalla polis. Nåväl, så lyder åtminstone historien. Malmsten var måhända inte de skickligaste av aktörer på duken (”Birger Malmsten är ingen Jean Gabin.” menade Lorens Marmstedt) men han arbetade hårt och blev habilare med åren. I Laterna Magica berättar Ingmar Bergman om sin och Birger Malmstens resa till den pittoreska staden Cagnes-sur-Mer. Bergman ägnade föga uppmärksamhet åt slående havsvyer och nejlikeodlingar; han söp och arbetade (bakfyllan gav en intensifierad kreativitet!). Manuskriptet han diktade hade ett filmslut som han i hemlighet tillönskade sin fru; fotogenexplosion och död. Malmsten ägnade sin tid åt att svira runt och föll för en tuberkulös engelska som skrev poesi. Bergman engagerade sig också i lustans lekar och håvade in en rysk-amerikansk konstnärinna, hans amitié passionnée, som var en ”statuarisk amason som utstrålade ohämmad sinnlighet”. Malmstens amorösa äventyr resulterade inte i någon längre förbindelse, väl hemma i Sverige gifte han sig med mannekängen Haide Göransson (den underklädesbutik hon öppnade år 1953 finns fortfarande kvar på Linnégatan!) och de förblev gifta tills hans död år 1991.

Madame Misonne, c. 1910.

Titellös, 1934.

London, 1899.

Damen i svart.

24 september, 2011

Efter ett visst uppehåll inleder vi storstilat – med Barbara! Barbara var en synnerligen dramatisk uppenbarelse med sitt korpsvarta hår, sin långa slanka figur och svarta klädsel men besatt en enorm musikalisk sensibilitet. Få drabbar mig så obarmhärtigt som hennes oöverträffade känsloladdade intonation. Barbara (eg. Monique Serf) föddes år 1930 och som judinna i krigets Frankrike var hennes uppväxt kantad av svårigheter och kval. Familjen flyttade oavbrutet. Förutom de yttre omständigheterna led hon även inom hemmets väggar. Hennes far, som förgrep sig på henne, övergav familjen efter kriget och återvände aldrig. Efter misslyckade sångstudier och otaliga dagar och nätter på Paris kabaréer började utsikten långsamt ljusna. Hon skrev musik, hon skrev poesi, hon skrev pjäser; trots att sångerna var präglade av hennes introspektiva egenart och en djupt inetsad melankoli så var  hennes renderingar alltid fyllda av förbehållslös känsloutgjutelse.

Första kärleken: Mon enfance
Största kärleken: Pierre
Sannaste kärleken: Seule

… sade aktrisen Mai Zetterling och satte sig i registolen, men denna ”modernist i exil” var ingen redo för.
”Hela den svenska nationen borde förbjudas!” menade en fransk kritiker när han sett Zetterlings första långfilmsproduktion, Älskande par, vid Cannes år 1964.
”Pornography made for profit!” tyckte Shirley Temple om Nattlek. Temple (då Temple Black) hade suttit i juryn på San Franciscos filmfestival sedan 1964 men lämnade sin post 1966 i protest då de vägrade att ta bort Nattlek från sitt visningsschema. I mången land slet censorerna ut sina saxar.
”Vilka stockade menstruationer!” förkunnade Bo Strömstedt i Expressen efter en visning av Flickorna två är därefter. Detta blev hennes sista film på nästan två decennier.
Nåväl, många kritiker var positiva, i synnerhet till hennes första film (kan ni tänka er ett så flott omdöme som ”Mai Zetterling directs like a man”?). Vid denna tid hade Filminstitutet diktat ihop ett fint avtal med premier för att stödja Sveriges filmskapare, men etablissemanget var inte tillräckligt förtjusta i Zetterlings nydanande alster för att ge dem några ”kvalitetspoäng” (förutom Älskande par). Hennes filmer var modernistiska men apolitiska, något som inte var på modet vid denna tid. Uteblivna premier ledde till att hon hade svårt för att finansiera sina långfilmer och det blev blott tio stycken.

Jag tycker mycket om Nattlek i all sin urartade dekadens och har sett den ungefär lika många gånger som det finns män till att tända Lauren Bacalls cigaretter.
Nedan finner ni en illustration av min poäng.

Madame Récamier.

24 augusti, 2011

Madame Récamier av Jacques-Louis David, år 1800.

Juliette Récamier var en känd värdinna på ett av artonhundratalets mest renommerade salonger. Många var hennes beundrare, många var hennes sorger. François de la Rochefoucauld mindes henne som älskvärd och besjälad, men hon kunde också vara kokett och underkuvande, hon krävde ständig uppvaktning och erkänsla. Hon var mer älskad än älskande. Hennes korrespondens, som lyckligtvis finns bevarad, släpptes i bokform år 1859 under titeln ”Souvenirs et correspondance tirés des papiers de Mme. Récamier”. Boken består mestadels av brev skickade till Récamier ty enbart sju av hennes egna finns efterlämnade. Intressant att notera är bland annat ett brev från den dåvarande svenske kronprinsen Karl XIV Johan som också var trollbunden av Récamier. Efter en visit i Paris år 1810 avslutade han sitt brev med: ”Receive, I beg of you, the assurance of my affection, which can never be chilled, either by time or the cold of the North”.

Juliette gifte sig vid femton års ålder med den trettio år äldre Jacques Récamier. Äktenskapet var föga förvånande inte särskilt lyckligt, och vid ett tillfälle övervägde hon skilsmässa för att kunna förena sig med en av sina största adoratörer, prins Augustus av Preussen. Juliette och prinsen var djupt förälskade, han skrev bland annat: ”What fate could be comparable to that of the man whom you will love?”. Jacques skrev ett förstående brev där han accepterade en eventuell skilsmässa, men vädjade ändå till hennes nobla hjärta. Ömheten i brevet fick Juliette att inse och uppskatta den respekt och frihet han hade givit henne under alla år. Trots att äktenskapet var kärlekslöst kunde hon inte lämna honom. Trots att kärleksförbindelsen med prinsen var över höll de kontakten länge. Tre månader innan sin död, år 1845, skrev han ett litet brev i hågkomsten om det som varit: ”The ring that you gave me, I will carry to the tomb”.

I slutet av livet blev hon tämligen olycklig, det som drabbade henne svårast var när den nära vännen François-René de Chateaubriand dog. Hans krävande närvaro och ändlösa självupptagenhet hade varit ganska upprörande för hennes nerver, men hon beundrade honom något enormt.

In losing M. de Chateaubriand, Mme. Récamier felt that the mainspring of her life was gone. She shed no tears; her grief was silent and submissive; a strange alarming pallor spread over her face, which never left it; while her whole appearance, indictive of the calmness of despair, showed that she would not long survive him.

Juliette dog av kolera ett år efter Chateaubriands död, 1849.  

Det intelligenta ansiktet tillhör en av Hollywoods tjusigaste herrar, nämligen Montgomery Clift. Som person var Monty något av ett särling. Familjen var inte särskilt rik, men hans trägna och dominerande föräldrar lade ner mycket tid för att stöpa sina barn i en aristokratisk form. Till följd av denna omgärdade fostran blev Monty blyg och introvert, men han kunde också vara grym. En av hans barndomsvänner minns en episod då Monty stod och speglade sig på badrummet. Vännen äntrade rummet, Monty kastade en blick på honom, vände på klacken och sade ”My God, you are ugly!”. Monty hade inte många vänner som ung och blev något av en eremit som äldre. Få tyckte om honom. En annan bekant sade senare ”he wasn’t brought up to be normal”. När det gällde val av filmroller var han notoriskt kräsen och ofta missnöjd med både material och medarbetare, men samtidigt oerhört driftig och hängiven de projekt han anslöt sig till. År 1957 inträffade något avgörande i hans liv. Han hade varit på middag hos sin goda väninna Elizabeth Taylor och på vägen hem körde han in i en kraftledningsstolpe. Han överlevde, men hans oförlikneliga ansikte blev helt fördärvat. På grund av smärta (han led sedan tidigare av efterverkningar av dysenteri och kronisk kolit) och instabil psykisk hälsa föll han in i ett beroende av receptbelagd medicin och alkohol. Efter olyckan blev han alltmer asocial, bisarr och självupptagen. Han dog av en hjärtinfarkt vid fyrtiofem års ålder.

Här är en låt om Monty av The Clash!

Everybody say, ”Is he all right?”
And everybody say, ”What’s he like?”
Everybody say, ”He sure look funny.”
That’s Montgomery Clift, honey!

La Cavalieri.

15 augusti, 2011

Lina Cavalieri av Giovanni Boldini, 1901.

Jag borde kanske göra en kategori för Boldinis damer. Här kommer i alla fall ytterligare ett fantastiskt porträtt, denna gång av operasångerskan Lina Cavalieri. Lina Cavalieri föddes i ett fattigt hem i Viterbo strax utanför Rom men blev en av de största stjärnorna av sin tid. Hon var innovativ och spontan på scenen, känd för sin skönhet men hade av allt att döma en medioker röst. Detta var emellertid la belle époque och skönhet värderades med samma allvar som begåvning. Gabriel d’Annunzio kallade henne för den perfekta personifieringen av Venus, Anastasia Tsvetajeva (poeten Marina Tsvetajevas syster) skrev att hon var en skönhet utan motstycke. Hon hade en Madonnas ansikte, en majestätisk profil och elegant hållning. Hennes utseende var klassiskt och stilen raffinerad, en journalist beskrev henne som en ”parisisk italienska”; ”She is so beautiful that she can inspire the painter to depict her on the canvas, the poet to glorify her charming figure and the pleasure garden’s aesthete – to fall in love”. Efter operakarriären drev hon en skönhetssalong i Paris och medverkade i en rad stumfilmer (filmdebuten gjorde hon vid fyrtio års ålder!). Cavalieri och hennes make blev mördade under andra världskriget. De befann sig hemma i Fiesole när de hörde krigsflygplan närma sig, tjänstefolket flydde till skyddsrummet men paret Cavalieri dröjde ty de ville få med sig operasångerskans dyra juveler. De blev båda dödade på väg till skyddsrummet.

Det finns inte många bevarade inspelningar med Lina Cavalieri, här är en av Maria Marì.

Mångkonstnären Piero Fornasetti blev så enormt tjusad av divans ansikte att han gjorde en konstserie (Tema e variazioni) med över femhundra variationer av ett och samma ansikte av Cavalieri.

… so I didn’t talk.

12 augusti, 2011

Från Life Magazine, 30-tal.

Idag har jag ögnat igenom en artikel om Greta Garbo, en anekdot om ett kärvt möte mellan den gudomliga och den yppiga Mae West var särskilt lustig. Blotta tanken på de två vid samma bord roar! Så här skrev William Frye i Vanity Fair:

Garbo and [Gayelord] Hauser rarely went out in the evening, but one of their infrequent excursions intrigued me: George Cukor invited them to his house for dinner with Mae West and one of her musclemen. The two fabled ladies had never met.
I went out to the guesthouse as they were preparing to leave. Garbo was in beige slacks and a beige sweater. “What are you planning to wear tonight?” I asked, knowing perfectly well that she was planning to wear what she had on.
“I am going like this,” she said.
“Put on your black slacks and sweater,” I said.
“Why should I do that?”
“Because Miss West is going to be in white. I’ve never been at dinner with her when she hasn’t worn white. Put on your black slacks, black turtleneck, and black patent-leather shoes.”
She took my advice, and the simplicity of the black clothes. combined with her wonderful hair, which was just beginning to turn gray, produced a stunning image.
I said, “Promise me tomorrow you’ll give me a blow-by-blow account of what happens.” She promised.
The next night she arrived as usual for her Guttysark [Garbos feluttalade favoritwhisky Cutty Sark]. We talked about this and that, but Garbo didn’t mention Mae West. Finally, exasperated, I said, “Well, what did you talk about with Miss West?”
“Oh,” she said, “I didn’t talk. During dinner, all Miss West discussed was monkeys. Do you know she used to have monkeys? I don’t know anything about monkeys, so I didn’t talk.”
“What about after dinner?” I asked. “Surely she didn’t talk about monkeys after dinner, too?”
“No. After dinner all she talked about was musclemen. I don’t know anything about musclemen, so I didn’t talk then either. I was home at 10:30, and I didn’t say a word the whole evening.”

Hela artikeln finns här.

Jean Seberg av Raymond Cauchetier mellan tagningarna av À bout de souffle.

Jean Seberg var något så märkligt som en amerikansk nouvelle vagueikon. Hennes stilkänsla var obestridlig och kan beskrivas som lätt androgyn;  kortfriserat hår, stora skjortor och därjämte alltid en diger linje ögontusch som ramade in ögonen. Seberg blev senare intresserad av politik och medborgerliga rättigheter. Hon visade dessutom stöd för Svarta pantrarna. På grund av sitt vänsterpolitiska engagemang och i synnerhet rörande pantrarna utsattes hon för en skändlig smutskastningskampanj iscensatt av de federala polismyndigheterna. Det hela var en del av aktionen COINTELPRO som var ett program grundat av J. Edgar Hoover. Syftet var att desarmera diverse organisationer, oftast vänstergrupper, genom tvivelaktiga och oftast illegala medel. I ett internt promemoria stod det att aktionen mot Seberg skulle ”åsamka henne genans och tjäna till att dra skam över hennes offentliga person”. Ett fabricerat skop skickades till pressen där det stod att hon bedragit sin man och att det barn hon bar på var ett resultat av en affär med en av pantrarna. Barnet ifråga föddes förtidigt och dog två dagar senare. Seberg lät kistan stå öppen vid begravningen så att folket kunde se på barnets hudfärg att anklagelserna var felaktiga. Efter denna episod blev Seberg alltmer instabil och försökte ta sitt liv flera gånger, oftast på sitt döda barns årsdag. År 1979 försvann hon. Elva dagar senare återfanns hon i sin bil på rue du General-Appert. Seberg hade tagit en överdos av barbiturater. Hennes före detta make Romain Gary menade att polismyndigheterna bar skulden till hennes död. Ett år efter Sebergs självmord tog även han sitt liv.

… i en klänning av Poiret.

Jag avgudar Giovanni Boldinis klassiska men dynamiska stil. Här ovan har han avporträtterat den excentriska markisinnan Luisa Casati. Casati var en gång i tiden en av Italiens rikaste kvinnor och levde ett mycket utsvävande liv av dekadenta soaréer och maskeradbaler. Enligt hörsägen fäste hon mockabitar på ögonlocken som ögonskugga, använde ormar som accessoarer och tyckte om att promenera med sina kopplade geparder. Hon var både konstens musa och mecenat, en dam med smak för konst av sin tid och det spektakulära. Hon avbildades av bland andra Kees van Dongen och Ignacio Zuloaga, fotograferades av Cecil Beaton och Man Ray, skulpterades av Giacomo Balla med flera. Listan av konstärer som lät sig inspireras av markisinnan är omåttligt lång. Casatis mål var att bli ett levande konstverk och hon levde därefter. Den exhibitionistiska livsstilen och de många bravaderna hade emellertid sitt pris. När pengarna tagit slut auktionerades hela hennes hem vilket ledde till att hon emigrerade till England där hon levde sina åren utfattig. Casati begravdes med sin Pekingese vid sina fötter.

Yé-yé!

2 augusti, 2011

Härligt modest med både ett porträtt och ett fotografi av sig själv vid skrivbordet.

Eftersom att jag var lite nedvärderande mot frejdiga France i ett tidigare inlägg ska hon här få upprättelse! France Gall är förtjusande (och lysande, om än oavsiktligt). Röstmässigt haltar det lite, stilen är inte direkt Birkinmondän och naiviteten är något för sirapslen. Detta till trots tilltalar musiken. Det är lättsam tonårsångest, kärlekstrassel och söta pojkar. Det finns emellertid utrymme för farligare tolkningar, särskilt om Gainsbourg har ett finger med i spelet. Les sucettes är värd att nämnas:

Annie aime les sucettes
Les sucett’s à l’anis
Les sucett’s à l’anis
D’Annie
Donn’nt à ses baisers
Un goût anisé
Lorsque le sucre d’orge
Parfumé à l’anis
Coule dans la gorge d’Annie
Elle est au paradis

Vid sin ringa ålder förstod France Gall inte alls de erotiska insinuationerna. När det senare framkom vad den (och en del andra texter) anspelade på kände hon sig exploaterad och utnyttjad. Än idag undviker Gall att tala om sångerna ifråga.

Att lyssna till: Helt fantastiska Polichinelle. Nous ne sommes pas des anges med härliga galopperande Poupée de cire-trummor. I tillhörande video dansar ett par med stolar medan Gall går omkring i en flott kavajdress. Ne sois pas si bête. Avslutningsvis Allo monsieur là-haut, mest på grund av Galls helfräna solglasögon.

Betraktaren.

29 juli, 2011

En bricka i utvecklandet av fotokonsten: grevinnan de Castiglione, här  fotograferad av Pierre-Louise Pierson, ca. 1863/66. de Castiglione var en frivol dam med extravagant smak och en faiblesse för det teatraliska. Hon lät sig fotograferas i diverse munderingar och poser (till och med barbent!). Det var experimentellt och banbrytande redan innan fotokonsten hade blivit en ansedd konstform. de Castiglione var emellertid något av en Narcissus ty hennes karriär och leverne hade möjliggjorts av utseendet och i slutet av sitt liv kunde hon inte acceptera sin skönhetsvittring, följdaktligen mörklade hon hela sin lägenhet, tog bort alla speglar och gick bara ut om nätterna.

Damernas värld nr. 49, 1967

I skvallerpressens bilder från Cannes år 1968 kunde vi se en utmärglad och inte längre lika glamorös Elvira Madigan håglöst vandra runt på de franska stränderna. Det plötsliga stjärnskottet var där för att ta emot Guldpalmen, men hon såg inte ut som folket mindes henne från den förskönande vita duken. Pia Degermarks livshistoria är den av en omvänd klassresa. Hennes familj var förmögen, hon var en så kallad flicka av börd, och hade ett socialt nätverk därefter. Den unga fröken Degermark hade enormt höga ambitioner men var inte särskilt aktad eller älskad av sina nära, i en skolbok hade hon klottrat ner ”Jag vill bli bra, bättre, bäst, duktig, duktigare, duktigast, älskad, älskadare, älskadast!”. Bland de värre anekdoterna från sina unga år är den att hon vid sju års ålder ansågs vara för tjock och skickades till kronprinsessan Lovisas sjukhus för att banta (!). Hon lades in i samma rum som de dödssjuka barnen. Ingen besökte henne. Efter vistelsen konstaterades det att Pia hade lyckats med sin viktnedgång och hon fick därför ett set nya kläder. Pia fick senare, föga förvånande, svår anorexia. Den skådespelarkarriär hon hade inlett ledde ingenvart. Hon gifte sig välförsett i Tyskland (som hon hade lärt sig var brukligt), och levde ”livet”, men hon vantrivdes, skilde sig och återvände till Sverige. Hon kunde inte försörja sig och den stora vänskapskretsen var nu helt plötsligt borta, såväl familjen. Allas Elvira Madigan hade varit i blickfånget, men på behagligt avstånd, och hennes brydsamheter ville ingen röra vid. Degermark blev slutligen bostadslös och föll in i ett knarkberoende. Hon logerade i öppna cykelkällare eller tvättstugor och livnärde sig på att begå mindre förseelser. Numera är hon så att säga frisk och bor hos den som svek henne mest; sin mor. Hennes självbiografi Gud räknar kvinnors tårar vittnar om mycket undertryckt bitterhet.

Polsk konst.

27 juli, 2011

Varför ser inte alla filmaffischer ut så här?

Rosemary’s baby av Wieslaw Walkuski och Eyes wide shut av Leszek Zebrowki.

I fjol i Marienbad av Wiktor Sadowski och Borgarklassens diskreta charm av Franciszek Starowieyski.

Delon, Laforêt et moi.

25 juli, 2011

Plein soleil, med en alltid lika tjusig Alain Delon. Hans motspelerska, Marie Laforêt, gör här sin skådespelardebut. Laforêt är numera mer känd som sångerska än skådespelerska (fast inte tillräckligt). Den musik hon gjorde var mer dämpad, stämningsfull och dramatisk än den lättsamma amerikanskinfluerade populärmusiken som dominerade i Frankrike. I början, som oetablerad på musikscenen, var hon ointressant för marknaden och tilläts således röra sig fritt mellan olika genrer; folk, pop, rock, och inkorporerade både klassiska musikgångar och östeuropeiska influenser (kanske var det just på grund av hennes dynamiska behandling av musiken som hon inte heller blev så känd utanför gränserna som vissa av sina kollegor). Vinden vände i slutet av sextiotalet och när Laforêt blev ett känt namn började musikbolaget ställa krav och menade att hon skulle vara mer ”kommersiell” och ”glad” (läs: lite mer Sylvie Vartan och France Gall). Hon tröttnade, emigrerade till Schweiz och öppnade konstgalleri. Detta tycker jag låter som en idealisk lösning (på det mesta) och när trubbel står vid dörren och tillfälle ges så bär jag mig av!

Och så lite lyssningstips för den nyfikne: En given favorit är Ivan, Boris et moi (som Mélanie Laurent gjorde en ganska platt nyinspelning av nyligen). Notera att Serge Gainsbourg (!) är en av dansarna i klippet!
Manchester et Liverpool.
Viens viens.
Sist men inte minst, något för åttiotalsådran: L’aviva.

”We don’t know if he’s in a coma… or just very, very sad.”

Art déco, bongotrummor, rutschkana ner i öltunnor och ändlös lättja. Året är 1933 och den benlösa ölbaronessan Helen Port-Huntley anordnar en liten gala i sin hemort Winnipeg (som för fjärde året i rad blivit utsedd till ”The World Capital of Sorrow” av London Times!) Tävlingens mål är att fastställa vilken nation som har den sorgligaste musiken i världen. Baronessan är egentligen inte särskilt intresserad av musik utan hoppas att tävlingen ska hjälpa till att marknadsföra hennes bryggeri. Port-Huntley råkade en gång ut för en ruskig olycka; hon förlorade sina spiror i en bilolycka när hon utförde en akt av otukt. Egentligen var det bara nödvändigt att amputera ett ben men föraren (därtill fältskären) som skulle utföra räddningsakten på plats var drucken och kapade fel ben. Hur som haver, Port-Huntley fick i alla fall ett par nya välsvarvade benproteser i glas fyllda till bredden med öl. Knasigt och festligt. Filmen är i och för sig mer en stilistisk uppvisning (och briljerar vid det!) än handlingscentrerad, men det är ändå tydligt att det rör sig om en kommentar på massmedial makt samt människans trägna besatthet vid triviala divertissemang. Om inte det intresserar så; vem kan säga nej till en film med en extravagant Isabella Rossellini som valsar runt med ölben i ett snötäckt Winnipeg? För den intresserade finns trailer här, och här finner ni en intressant och relativt lättillgänglig genomgång om filmen av Jonathan Rosenbaum.

Filmen bjuder dessutom på fantastiska visdomar: ”No one can beat the Siamese when it comes to dignity, cats, or twins”.

The Suicide of Dorothy Hale av Frida Kahlo 1938/39.

Kvällen den tjugoförste oktober 1938 inviterade societetslejonet Dorothy Hale sina bekanta till en bjudning. Hon bar sin Noguchidress; ”Madame X Femme Fatale”, i svart sammet med en bröstbukett av gula rosor. Hale annonserade att hon skulle på en längre resa och ville anordna en liten avskedsfest. Bland andra viktiga personligheter deltog teaterproducenten Brock Pemberton, prins del Drago av Italien och konstnären Dorothy Swinburne. Hale och ett mindre sällskap gick på en teaterföreställning och efter det gick hon samlat upp till sin lägenhet för att ägna de kommande timmarna åt att författa självmordsbrev till några av gästerna. På gryningen hoppade hon ut från sin lägenhet på sextonde våningen.

Hale ville bli aktris men fann inget stöd bland sina nära i sin strävan. En gång lyckades hon, tillsammans med väninnan Rosamund Pinchot, att landa en roll i ett psykologiskt drama av Clare Booth Luce, dessvärre gick inte pjäsen särskilt bra. Pinchot tog senare också livet av sig. Hale gifte sig välsituerat, maken gick bort i en bilolycka och för att finansiera sitt leverne inledde hon flera affärer. Vännerna menade att hon ändå, vid 33 år ålder, var för ålderstigen för något annat. En manlig bekant gav henne 10 000 kr och rådet: “… buy a dress glamorous enough to capture a husband”. I självmordsnotisen till honom bad hon om ursäkt för att hon inte följt hans råd.

Clare Booth Luce (som var bjuden till avskedsfesten men tackade nej) beställde tavlan ovan av Frida Kahlo och förväntade sig ett klassiskt och aktningsvärt verk. När hon såg slutresultatet blev hon så förnärmad (”I felt really physically sick. What was I going to do with this gruesome painting of the smashed corpse of my friend, and her blood dripping down all over the frame?”) att hon övervägde att förstöra det, men istället förvarade hon det hos en vän och länge hölls verket undan från allmänhetens beskådan.

Blomsterbarn.

21 juli, 2011

It-gänget på sextio- och sjuttiotalet: The Mod Squad! Clarence Williams III, Michael Cole och Peggy Lipton.

Dessa sjuttiotalskaraktärer! Lipton var, då det begav sig, något av en stilikon. Hon spelade blomsterbarnet Julie Barnes i den tuffa brottsbekämpande trion Mod Squad, därefter blev det sporadiska biroller och ett kändisskap som mer handlade om hennes privatliv än något annat (hon hade en kort affär med Paul McCartney och var gift med Quincy Jones). Hon försökte sig på en sångkarriär och släppte en LP år 1968 (en ansats som hon senare skulle komma att, oförtjänt hårt, gravt nedvärdera). Hon skrev en del av sångerna själv och gjorde utöver det omarbetningar av låtar signerade Carole King och den då nära väninnan Laura Nyro. Just det instrumentala introstycket ”Memories of a golden weekend” är oerhört fint och suggestivt, om än kort. Tidningen Billboard skrev i sin recension från samma år: ”Witness the birth of a new star [...] Miss Lipton should very quickly have legions of record-buying fans”. Tyvärr uteblev succén. Hennes ena singel ”Stoney End” kom förvisso med på Billboardlistan, men på 121:e plats (låten skulle senare komma att bli en dunderhit med Barbra Streisand). Det är ganska svårt att hitta låtarna (för att inte tala om LPn i sig!), men hennes version av ”Stoney End” (som är långt ifrån det bästa spåret) finns på YouTube. I början av nittiotalet gjorde hon en modest återerövring av tevemediet som den odiskutabla pajauktoriteten Norma Jennings i Twin Peaks.

Det går fortfarande att köpa en Julie Barnes-peruk på eBay. Då är man stor.

Dutronc är något av den där tonårsidolen jag aldrig hade. Han bar nonchalansen med samma klädsamhet som sin cigarr. Hans stil var obestridlig, klassisk men modern, långa men välsittande kavajer med väst under och möjligtvis en skinnpaj över (!). När Dutronc äntrade musikscenen med sina egensinniga texter och småpsykedeliska tongångar var nyinspelningar av amerikanska hitlåtar det trendigaste i Frankrike. Dutronc var emellertid inte intresserad av detta utan trampade och stampade på konventioner, kollegor och institutioner. Det var otyglat och progressivt. Hans texter var fyllda av ordlekar, provokativt svammel och bisarra gliringar. Han var (och är) dessutom gift med en annan fransk ikon: Françoise Hardy, men det kräver nog ett eget inlägg.

Dans leurs coeurs, il y a des cactus!
Dans leurs porte-feuilles, il y a des cactus!
Sous leurs pieds, il y a des cactus!
Dans leurs gilets, il y a des cactus!

Lite om världen.
Lite om hippies.
Lite om politik.

Med detta inlägg vilja rikta uppmärksamhet till två saker: Rossellinis senaste filmprojekt och Lynchs hår (vars konstmotsvarigheter ni finner här ovan). De tu inledde ett förhållande efter inspelningen av Blue Velvet och deras förbindelse tycktes självklar, men det hela tog slut 1991. Lynch och Rossellini är båda tämligen kuriösa karaktärer med vidomspännande verksamheter. Lynch begagnar sig idogt åt flera olika konstprojekt; han har författat, regisserat, musicerat, skulpterat och målat. Jag saknar dans, men det kanske kommer! Enligt hörsägen ska han för övrigt öppna en tjugotalsinspirerad nattklubb i Paris vid namn Silencio. Rossellini är förvisso inte lika dedikerad åt mångsysslandets konst men är ändå driftig, relativt nyligen skrev, regisserade och skådespelade hon i en ”grön porr”-serie för Sundance. I serien avhandlar hon olika djurs parningsbeteenden. Rossellini själv spelar oftast hanen och hennes medaktörer är färgglada kartongfigurer. Hela serien finns att beskåda här.

Capucine fotad för Elle av Georges Dambier, vid Boulevard de la Madeleine år 1952.

Orden ovan kommer från Federico Fellini som arbetade med Capucine under inspelningen av Satyricon. Capucine (franska för krasse), som egentligen hette Germaine Lefebvre, var fransk modell för modehus som Dior, Maggy Rouff och Givenchy och för övrigt mycket god väninna till Audrey Hepburn. Hon ser ut som en nättare Joan Crawford med en släng svårmod i blick. Capucine var även aktris, men ansågs sakna expressivitet (läs: en obenägenhet till att uttrycka överdrivet dramatiska känslostormar, en obenägenhet som inte är attraktivt på arbetsmarknaden för en skådespelerska av den tiden!) och hennes roller var oftast dekorativa. Under sjuttiotalet föll hon in i glömska. Capucine led av svåra melankolier och efter ett antal försök att ta sitt liv lyckades hon år 1990 genom att hoppa från sin balkong på åttonde våningen. I New York Times dödsruna stod det att de enda efterlevande var hennes tre katter.

Sagan och Deneuve hänger på en trappa. Sagan i en synnerligen tjusig kappa!

… än i en Volkswagen. Tvangs jag välja att leva som någon annan för en dag skulle det nog vara som Françoise Sagan. Sagan blev krösus redan vid nitton års ålder med debutromanen Bonjour tristesse år 1954. Jag och en annan teaterentusiast var och såg hennes Slott i Sverige när Dramaten gav den – den var svart, dräpande och oerhört underhållande. Sagan levde ett liv av intensiv glädje och djup sorg; köpte dyra sportbilar, spelade hasardspel till det inte fanns något att spela på (eller låna), svirade runt tills hon dråsade, och hon föll alltid hårt, men var alltid omgärdad, förvisso av mer eller mindre flyktiga bekantskaper. Det var bräckligt och stökigt, fyllt av trivsel och trassel. Hennes kärleksliv såg likadant ut, under en period levde hon i ett slags ménage à trois med journalisten Bernard Frank och kläddesignern Peggy Roche. Så, en dag av gammal hederlig borgardekadens.

De båda huvudrollsinnehavarna i Den andalusiska hunden valde att dö för egen hand. Pierre Batcheff tog en överdos av sömntabletter på ett hotell i Paris, ett år efter slutförd inspelning. Simone Mareuil levde något längre och medverkade i en rad andra filmer, men efter andra världskriget föll hon in i en svår depression och återvände till sin hemstad Périgueux. Den tjugofjärde oktober 1954 bevistade hon stadens torg med en bestämd föresats; hon dränkte in sin kropp i bensin och tände sedan eld på sig själv.

Favoritmotiv #1

14 juli, 2011

Avhuggna kvinnor med mörkklädda individer i bakgrunden.

Ingrid Bergman fotad av Gordon Parks vid inspelningen av Stromboli.

Ingrid Thulin, troligtvis någonstans i Italien under sextiotalet. Hämtad ur gammal damtidning.

Florence i sin favoritkreation Angel of inspiration. Jag tycker mycket om den lilla hatten!

… but nobody can say I didn’t. Florence Foster Jenkins (1868-1944) var en amerikansk societetsdam med vida operadrömmar (och en riklig släng folie de grandeur). Florence var övertygad om sin absoluta begåvning och avfärdade orubbligt vänkretsens frånråd. Hon saknade all form av musikalitet och kunde inte alls sjunga. Det senare fick hon emellertid hjälp med från oväntat håll: en gång blev hon påkörd av en taxi i New York. Florence skickade då en cigarrlåda till missgärningsmannen eftersom att hon, enligt egen utsago, till följd av denna ”olycka”  kunde sjunga en oktav högre! Kritikernas sarkastiska lov tog hon bokstavligt och kollegornas skratt var ett resultat av ren skär avundsjuka. Hon hyrde dyra lokaler, skrev egna libretton (!) och knåpade ihop extravaganta kostymer för sina soaréer. Trots sin bristande sångförmåga (mestadels på grund av den) blev hon  enormt populär, så pass att Town Hall inte räckte till vid vad som skulle komma bli hennes sista framträdande, det fick istället hållas i ett utsålt Carnegie Hall. Hennes plattor fortsatte att vara populära långt efter hennes död. År 2003 släppte Naxos en samlingsskiva med alla hennes inspelningar.

Här sjunger vår diva ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” från Trollflöjten.

Ett vackert fotografi på den undersköne Alain Delon och Marianne Faithfull som tar en cigarett i lusthuset mellan tagningarna av den fransk-brittiska samproduktionen Flickan och motorcykeln (1968). I registolen satt den erkände filmfotografen Jack Cardiff (som bland annat fotade De röda skorna och Afrikas drottning, och var för övrigt delaktig i den första Technicolorproduktionen i Storbritannien). Beklagligtvis är filmen i sig en styltig psykedelisk kitschfest, men trots det tämligen charmigt, och med mäkta tjusiga vyer från Schweiz, Tyskland och Frankrike. I Amerika släpptes den, av marknadsföringsskäl, under den mer erotiskt klingande titeln Naked under the leather.

Det där med att Viskningar och rops interiörer skulle ha varit inspirerade av något slags ”själens inre” tror jag bestämt inte på! Bergman har helt klart sett Flickan och motorcykeln (och visst är Faithfull lite lik Liv Ullmann?).

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.